Vilken frihet!

Jag har fortfarande knappt vant mig vid att jag inte längre har några inbokade träningar. Och att jag har hela kvällarna hemma och kan göra vad jag vill. Visst så saknar jag känslan av att spela handboll, den gemenskapen som man får i laget och framför allt för att det är så himla roligt. Men jag känner mig ändå glad över att jag slutade, man kommer till en viss nivå då det är dags att bestämma sig för hur långt man egentligen vill gå, och jag har inte den motivationen som krävs. Så nu njuter jag av att få träna på mitt eget sätt och när jag vill. Det är underbart! Så nu ska jag snart dra på mig träningskläderna och trampa iväg mot friskis och svettis där jag ska träffa Ninni, det vaknas ett step pass. Spännande!