14 månader

och jag älskar dig lika mycket fortfarande!

Stockholm

Efter en evighetslång kanotpaddling som ärligt talat gick sådär för mig och Pernilla, eller om jag ska ta och vara ännu ärligare så var det nog faktiskt mitt fel att det gick så pass dåligt. Det var inte riktigt så lätt som jag hade trott att sitta bak och styra, men efter att Pernilla hade härjat med mig ett tag så lärde jag mig. Och 45 minuter efter alla andra rullade vi in vid lunchstället där vi fick applåder, men vaddå? Vi hade ju paddlat dubbelt så långt som alla andra, eftersom att vi hade paddlat från sida till sida istället för rakt fram. Men jag har i alla fall lärt mig någonting idag, att jag aldrig mer ska paddla kanot, eller i alla fall inte på ett bra tag!

Väl hemma efter kanotpaddlingen så tog mamma och jag bilen iväg mot Stockholm. Nu har vi kommit fram och blivit bjudna på en väldigt god middag hos min morbor. Nu blir det nog tv ett tag innan jag somnar in. Imorgon är det shopping för fulla muggar som gäller, sen ska jag nog hinna med att träffa en kompis som jag har som bor här i Stockholm. Efter det blir det middag i Vasastan. Jag älskar Stockholm!

Patetiskt!

Jag tycker så synd om tjejen vars blogg hetter Kissies och hon själv heter tydligen Alexandra. Hennes blogg är en av de största i Sverige, vilket betyder att det är jätte många unga tjejer som läser hennes blogg. För jag har väldigt svårt att tro att killar läser den. Därför är hon en förebild för många små tjejer överallt runt omkring i Sverige. Och vad skriver hon om då? Jo hon skriver om hur mycket hon dricker, att hon bantar och ger tips på hur man kan gå ner i vikt, sina operationer (läppar & bröst). Herregud ,vart är världen på väg? Det är dags att börja förstå att skönhet kommer inte ifrån hur stora läppar man har eller vilken storlek man har på brösten. Inse det, snälla!

Hem ljuva hem..

Hajken var ja vad ska man egentligen säga att den var? en upplevelse är nog ett passande ord. Igår hoppade vi på bussen vid resecentrum och åkte mot Ånnaboda, väl framme i Ånnaboda var det promenad som gällde. En promenad på ungefär 2-3 km låter väl inte så farligt? Problemet var bara att det gick upp och ner precis hela tiden, och att man gick på stigar fulla med rötter som var så pass smala att man knappt kunde gå två personer brevid varandra. Så promenaden blev helt klart en jobbigare process än vad vi hade väntat oss. Väl framme vid ön var det dags att packa upp och vi sju tjejer bestämmde oss för att sova i vindskyddet. Kvällen blev ganska mysig då vi grillade hamburgare och sedan satt vid lägerelden och mös hela klassen. Vi hade även fått olika uppdrag under dagen och ett av dem var att hitta på en sång eller en dikt om klassen/Idrottsprogrammet. Vilket våran grupp såklart gjorde och det blev en helt klockren dikt som inkluderade alla i klassen, riktigt roligt faktiskt! Efter att killarna hade kommit och skrämt oss vid halv två så somnade vi, jäkligt trångt, jäkligt kallt och med en handduk som kudde. Man har väl sovit bättre i sina dagar.

Imorse vaknade vi av att det spöregnade och så fortsatte det under hela förmiddagen, så promenaden tillbaka blev inte speciellt rolig. När vi äntligen var framme vid Ånnaboda igen, då dyngsura och jag även skitig eftersom att jag lyckades ramla på något vänster. Men som tur var så stog min underbara pojkvän där och väntade på mig och Matilda så det var bara för oss att springa in i bilen och åka tillbaka till civilisationen.

Här kommer lite bilder

Hej och välkomna till hajk

Nu har jag packat och fixat i ungefär en timme och jag måste säga att jag börjar bli smått galen. Det här med hajk är inte riktigt min grej och ännu mindre att packa smidigt för att få med sig allt. Det hela slutade med att jag fick ta en tur till Ninni för att låna nästa pryl av dem, det är tur att man har vänner vars föräldrar är riktigta friluftsmänniskor. Den här gången var det en sovsäcks som behövdes och såklart så har jag en egen sovsäck, det är ett måste efter att ha spelat handboll i 6 år. Problemet med den är bara att den är ungefär lika stor som själva väskan, vilket leder till att den är omöjlig att få med om man inte bestämmer sig för att bära den i handen. Men nu efter att ha lånat sovsäck och ryggsäck av Ninni så börjar jag äntligen få ordning på packningen, och den här gången tror jag faktiskt att jag lyckas få med mig allt. Sist vi skulle ut på hajk så fick jag panik när jag insåg att väskan var för liten, det var absolut inte jag som hade med mig för mycket saker utan det var väskan som var för liten. Men nu har jag alltså lyckats bättre och förhoppningsvis kommer jag att slippa släpa på ICA kassar.Jag är inte riktigt så bra på det där med packning...

Väl framme efter promenaden så tror jag att det kommer bli toppen eftersom att jag tycker väldigt mycket om våran klass!

Beslutsångest

Idag drog jag med mig Ninni till Idrottshuset för att titta på handboll, för första gången på väldigt många månader. Och precis som jag trodde så blev jag såklart sugen på att börja spela igen. Det är verkligen en underbar känsla att dra på sig matchtröjan, känna stämningen och känna hur laddad man är och hur jäkla roligt det ska bli. Samtidigt tog handbollen alldeles för mycket tid och kraft förra säsongen, jag han knappt med någonting annat och kände alltid en viss press över att man var tvungen att prestera för att få spel. Man kom hem klockan tio på kvällen och var helt slut, och då var man tvungen att äta för att sedan duscha och vid kvart över elva ramlade man i sängen för att morgonen efter gå upp och träna igen. Men visst är det roligt, riktigt roligt. Men frågan är om jag har den tiden och den kraften som behövs för att ta tag i det igen, och då ligga väldigt många steg bakom alla andra. Jag vet inte, jag vet verkligen inte!