I taket lyser stjärnorna

Nu är det snart en vecka sen vi kom hem, det är helt fantastiskt vad fort det går. Man kommer in i tempot här så himla fort och just nu känns det som en evighet sen vi gick där i hamnen på Kreta. Det känns som en dröm, en dröm som jag aldrig kommer tillbaka till.
Hur som helst har Dohn kommit hem igen, och nu har vi blivit sugna på att boka en resa i alla fall. Så vi ska titta lite närmare på resor på torsdag och jag hoppas verkligen att vi kommer i väg, det vore verkligen underbart. I så fall blir det i slutet av augusti som vi drar iväg mot Turkiet.

Jag och mamma hyrde ju som sagt film här förut, "I taket lyser stjärnorna" stod på dagens program. Vi hade båda två läst boken och förstod vad filmen skulle innebära nämligen tårar. Vi hade så rätt så och det hela slutade med att vi låg och kramade varandra och grät tillsammans. Jag hade nästan glömt hur hemsk boken var, hur jobbigt en del faktiskt har det. Att mista sin mamma i cancer som 14-åring måste vara bland det värsta som kan drabba en, att hon sen inte heller hade någon pappa eller några syskon gjorde ju inte det hela bättre.
Nej nu kommer jag snart börja gråta igen, bara av tanken på att ens mamma skulle dö. Nej usch nu får jag ta och rycka upp mig!